År 1981 flyttade vi med goda vänners hjälp in på Hjortstigen 9 i Björnkärret Gustavsberg.
Vår tomt är ovanlig eftersom vi inte har gräns mot något annat än gator och en park.
Parker kan se olika ut och vår är, på ena sidan ett berg och på den andra sidan en, med sprängsten och sopor fylld göl.
På denna "tårtbit", soptippen, brukade någon parkera en jättestor lastbil.
Vi kom i kontakt med grannarna i det sista huset på klostervägen, vilket ligger på andra sidan av parken.
De var liksom vi småbarnsföräldrar och vi tog gemensamt initiativ till att kommunen lade en rad med bummelstenar som förhindrade parkering i parken.
Parken är verkligen inte stor, men gav plats för en improviserad gemenskapsyta där våra barn lekte och vi själva i största anspråkslöshet försökte snygga till.
Åren gick, barnen växte upp och grannar växlade.
Själv köpte jag en lie och försökte när tiden medgav och hälsan räckte till att någorlunda ansa platsen.
Djuren har hela tiden obehindrat gått där och även någon enstaka människa.
En dag efter 30 år damp ett brev ned i lådan där byggnadsnämnden önskade vårt bifall till att man byggde ett transformatorhus mitt i parken.
Tråkigt men kanske nödvändigt tänkte jag. Dessutom såg inte huset särskilt stort ut på bilden.
Jag kommer inte ihåg om jag biföll förslaget eller om jag bara lät bli att protestera.
Huset är nu stort, fult och står dessutom på en uppbyggd "sockel".
Till skillnad från lastbilen för 30 år sedan så står det där hela tiden och är anskrämligt.
Vid bygget bökade maskinerna upp en del av sprängstenen och dumpade detta i "tårtbitens" spets.
Sedan dess går ingen människa längre där. Det är alldeles för stor risk att ramla och göra sig illa.
Parkens kortsida har gräns mot Klostervägens vändplats. Där finns en grind som skiljer mot Björnkärret. Denna är också nödvändig, men lär nog aldrig få något skönhetspris.
En idé for genom mitt huvud.
Om man skulle ta och snygga upp platsen.
Både vi som bor här och alla de som dagligen passerar kunde behöva något trevligare att vila ögonen på.
Jag fick inspiration av det nätta lilla växthuset som står utanför blomsterhandeln i centrum, och det ståtliga växthuset som pryder sin plats i Ebbalund.
I en trädgårdstidning hittade jag en artikel om ett växthus för trånga miljöer. En fin liten byggnad som verkligen skulle kunna muntra upp den trista miljön.
Jag kontaktade Byggnadsnämnden och fick beskedet att det i så fall måste bli ett Attefallshus eftersom jag redan har en Friggebod.
Jag fick dessutom veta att man ännu inte var klara över om sådana bygglov skulle avgiftsbeläggas och i så fall med hur mycket.
Fylld av entusiasm beställde jag blankett och fyllde i en anmälan, tänkandes som så att; bara ärendet kommer igång så har vi vintern på oss att resonera oss fram till hur det ska vara.
En eventuell avgift kan ju tillståndet vara värt med tanke på att resultatet skulle bli så bra.
Processen blev kort.
Jag fick ett brev med meddelandet att mitt förslag var ogenomförbart eftersom kommuner inte får lov att tillåta bygge så nära parkgränsen, och att någon granne, som eventuellt skulle kunna medge bygget inte fanns. Jag uppmanades att ta tillbaka min ansökan och att betala 2100 kronor för kommunens besvär.
Jag frågade då varför jag tillfrågats om transformatorbygget. Var det inte måhända just därför att man behövt en granne som gick med på detta? Om jag för några år sedan var granne till elbolaget när de behövde mina tjänster kunde inte då elbolaget den här gången vara granne till mig?
Svaret på detta tolkar jag som att brevet om transformatorhuset bara varit en information och att min eventuella åsikt i ärendet inte skulle ha spelat någon roll.
Jag tänker då: varför slösa skattepengar på onödig information?
Tja, sagan slutar här. Jag befarar att jag nog får fortsätta att ansa parken så länge jag orkar. Kommunens raska gossar har nog större parker att sköta kan jag tro.
